s a r a h

Happy Easter, eller som vi säger på svenska: Glad påsk. Då var det dags igen alltså. Påsk, påsk, men till vilken nytta då? Påsk är så kort så jag finner faktiskt inte orken att påskpynta i år, och det är faktiskt första gången i hela mitt liv som jag inte tänker påskpynta. Eller nej, nu ska jag inte  ljuga - helt påsklöst är det inte. Jag har satt i några fjädrar i en av mina gröna växter i vardagsrummet samt att jag köpt platspåskliljor. Dem är så fina och det bästa av allt är att dem inte blommar ut. Fantastiskt eller hur? Men that's it. Det är den påsken som blir i år. Jag orkar verkligen inte och känner mig heller inte på humör för att pynta heller. Nej, jag sparar den energin till jul istället. Det behövs mer då. Jag är rätt imponerad av att min blomma med fjädrar faktiskt står kvar i fönstret. Jag kan säga att det skulle den inte gjort om vi skulle haft kvar Embla. Hon var helt skogstokig i fjädrar. Det märkte jag förra året då jag inte kunde ha mitt påskris på golvet. Nej man kunde inte lämna Embla och påskriset ensamma i samma rum för då var Embla uppe i påskriset och mumsa fjädrar. Ronja verkar inte bry sig så mycket om fjädarna, men å andra sidan har inte hunnit få chansen att utforska dem, och tur är väl det. Men jag ska väl inte hoppas på för mycket. Någon dag under påsken kanske jag hittar henne uppe i fönstret... eller nej, den risken är nog inte så stor. Ronja är ju inte direkt den smidigaste hunden jag vet, och i detta fallet är jag glad för det.    

Nu sitter jag här framför min dumburk och äter tacos. Kom hem från stan för ca en timma sedan och då gjorde jag tacos som jag nu äter. Tacos och påskmust. Okej, där har vi ett (one and only?) argument som talar för påsken - den goe påskmusten. Som sagt, var nere i stan och hälsade på lilla Jessica. Lilla Jessica i den stora lägenheten. :) För att fylla upp lite tog jag med mig både hund och unge ned till henne. Livade upp det lite.

Jag har fortfarande inte kommit ifrån min grubbelperiod. Nej så sant som det är sagt. Skulle snarare vilja säga att det blivit värre. Känns som om hjärnan snart pluppar ut genom örat eller något. Får panik över mig själv. Allt blir bara så fel... Vad kan jag göra för att inte göra fel? Även att jag tänker igenom vad jag har för alternativ och hur det blir om jag skulle göra si eller så, så blir det tokigt. Varför?  
Jag kanske har samma problem som min vän Erica, har en vårdeprission...

Usch vad jag saknar Rebecca... Det är verkligen sjukt hur tomt det är utan henne. Jag vill prata med henne, krama henne hårt och säga att allt kommer bli bra, för det kommer det bli. Det tar bara lite tid. Jag tänker så mycket på henne och det gör så att jag saknar henne ännu mer. Ska försöka få tag i henne imorgon. Ringde henne förut men då sov hon och jag tyckte det var onödigt att väcka henne. Den tiden hon kan sova och slappna av ska hon ta vara på.