It's a never ending fall
Klockan är lite efter 01 och jag är inte det minsta trött. Jag önskar jag vore men jag tillåter inte mig själv att slappna av. Det är alldeles för mycket som snurrar runt i mitt huvud för det. Jag har suttit och tänkt hela kvällen och försökt analysera hur mitt liv har kunnat blivit en sådan röra. Jag blir mer och mer rädd att det är jag själv som är problemet. Att det är jag som inte låter någon hjälpa mig, att det är jag som orsakar alla problem, att det är mitt perspektiv som är fel. Från min synvinkel så har jag jättesvårt att förstå hur folk kan säga saker som är så långt ifrån min mening. Är deras sätt rätt och mitt fel?
Jag har lust att bara be folk fara och flyga åt helvete men det är heller ingen lösning på problemen, men det kvittar hur än jag försöker för folk förstår inte, vill inte lyssna, vill inte ens försöka förstå. Vad är det för mening att kämpa om intresset inte finns hos den andra parten? Det känns helt lönlöst.
Jag tror jag blandar mig i andras liv så mycket, kanske lite för mycket och det ber jag om ursäkt för, så att jag inte har tid att tänka på mitt eget. Jag fokuserar mig på att hjälpa nära och kära i nöd för att förtränga hur jävla pissigt livet faktiskt är just nu. Jag menar inget illa, jag vill bara hjälpa till och det känns bättre att försöka hjälpa någon annan, för då känns det som man gör något bra. Man får uppskattning plus att man skingrar tankarna. Det är nästan som att bara vara. Man är så insatt i andra att man inte har tid att tänka på sig själv. Det hemska som jag ser i det är att jag inte lägger ned lika mycket kärlek och omsorg på Johan och Junior som jag skulle vilja. Jag vet inte hur Johan uppfattar mig som jag beter mig, men jag kan känna mig som en robot. Allt går av ren vana. Har jag förvandlats till en känslokall irriterad jävel som byggt upp en elektrisk sköld runt om som ger ut stötar om man närmar sig?
Så många frågor, så få svar.
Jag är inte en sådan person som inte kan säga att jag har fel, för det vet jag att jag har. Men när någon säger att det jag känner är fel blir jag förbannad. Du kan inte säga hur någon ska känna, det är något jag har lärt mig och som jag är säker på vad någon annan än säger.
Jag trodde verkligen att slaget på backen skulle bli vändningen och det var dags att börja klättra uppåt igen. Jag trodde jag hade nått botten. Jag tog emot handen som sträcktes ut och jag fick fäste, men jag höll inte fast tillräckligt hårt och började falla ned igen. Jag faller och faller och hoppas på att någon kan fånga mig innan jag slår mig riktigt illa.
Jag har lust att bara be folk fara och flyga åt helvete men det är heller ingen lösning på problemen, men det kvittar hur än jag försöker för folk förstår inte, vill inte lyssna, vill inte ens försöka förstå. Vad är det för mening att kämpa om intresset inte finns hos den andra parten? Det känns helt lönlöst.
Jag tror jag blandar mig i andras liv så mycket, kanske lite för mycket och det ber jag om ursäkt för, så att jag inte har tid att tänka på mitt eget. Jag fokuserar mig på att hjälpa nära och kära i nöd för att förtränga hur jävla pissigt livet faktiskt är just nu. Jag menar inget illa, jag vill bara hjälpa till och det känns bättre att försöka hjälpa någon annan, för då känns det som man gör något bra. Man får uppskattning plus att man skingrar tankarna. Det är nästan som att bara vara. Man är så insatt i andra att man inte har tid att tänka på sig själv. Det hemska som jag ser i det är att jag inte lägger ned lika mycket kärlek och omsorg på Johan och Junior som jag skulle vilja. Jag vet inte hur Johan uppfattar mig som jag beter mig, men jag kan känna mig som en robot. Allt går av ren vana. Har jag förvandlats till en känslokall irriterad jävel som byggt upp en elektrisk sköld runt om som ger ut stötar om man närmar sig?
Så många frågor, så få svar.
Jag är inte en sådan person som inte kan säga att jag har fel, för det vet jag att jag har. Men när någon säger att det jag känner är fel blir jag förbannad. Du kan inte säga hur någon ska känna, det är något jag har lärt mig och som jag är säker på vad någon annan än säger.
Jag trodde verkligen att slaget på backen skulle bli vändningen och det var dags att börja klättra uppåt igen. Jag trodde jag hade nått botten. Jag tog emot handen som sträcktes ut och jag fick fäste, men jag höll inte fast tillräckligt hårt och började falla ned igen. Jag faller och faller och hoppas på att någon kan fånga mig innan jag slår mig riktigt illa.
